kaffe..
Hallå!
Äntligen hemmkommen från jobbet, nerhasad i soffan klädd i sjaskiga gamla mjukisar och en shleten tröja. Kaffekoppen i handen och fötterna på bordet. Det är livet.
Dagens morgon var inte så kul, Vaknade upp trött som ett as och med den vanliga bakiskänslan i kroppen. Hur kan man vara trött efter att ha somnat vid åttasnåret igår mitt under Sverige-matchen till råga på allt? Jag masade mig upp och försökte få upp ögonen så att jag åtminstone kan se var jag sätter mina fötter.
Hasar mig ut till köket där jag ska sätta på kaffe och det är här den riktiga katastrofen väntar på en hel oanande kaffesugen tjej. KAFFET ÄR SLUT.. inte ett ynka litet korn kvar. Den som känner mig förstår vilken seriös katastrof detta är, jag behöver kaffe för att bli människa på morgonen..
Jag muttrar och blänger argt på Jonas, men kan inte bli arg på honom eftersom jag vet att han omöjligt har tagit sista kaffet. Det kan bara ha varit jag, men det hindrar mig absolut inte från att muttra och se arg ut.
Väl ute i vardagsrummet hände katastrof nummer två, byxorna. Jag skulle (som varje jäkla morgon) klä på mig byxorna, men när jag fått upp dom lagom till rumpan så spricker dom. typ hela vägen från grenen och ner till knävecket. NÄR hände detta ? När blev jag så fet? aaaaaaahhrhrhhrhhrhhghghghghghg...... Mitt humör är inte att leka med. speciellt inte när jag är gravid. Och alldeles speciellt inte när jag är gravid och inte fått något kaffe..
Jag vill bara lägga mig ner i sängen igen och inte vakna, men jag tar istället på mig nya byxor, blir försenad så får springa till bussen. Det är svinkallt och bussen är i sin tur försenad så jag får stå i tjugo minuter och vänta.. i typ minusgrader..
Jag kommer tillslut till jobbet, får min första kopp kaffe (för svag) och jobbar mig sedan igenom mina åtta och en halv timme för att nu sitta här i soffan och kunna andas ut, dagen är snart över och jag kommer inom en överskådlig framtid få ligga i sängen igen.
Inga fler katastrofer, inga fler skrikande ungar.... Men imorgon är en ny dag...
Idag gick jag förövrigt in i vecka arton, tiden går fort. Snart har vi kämpat oss igenom halva tiden men jag kan inte andas ut föränn vi varit på ultraljudet och sett att allt är bra (peppar, peppar).
Jag mår bra förövrigt, känner mig bara lite fet och lite less och oändligt lycklig på samma gång.
längta lääängta läääängta snart bara en vecka kvar.
/ECN
Kommentarer
Trackback
