Emmacarolinanyholm

Jag har funtat lite på det här med framtiden, jag vet ju i sort sett vad jag vill. Jag vill utbilda mig till barnmorska eller sjuksköterska på enheten för för tidigt födda barn. Jag vill bo och skaffa ett barn med den jag älskar (det vill säga Tommy). Jag vill bli vuxen och fira jul med min familj, jag vill ha någon att komma hem till efter jobbet och jag vill dö innan jag hamnar på något ruttet Pensionärshem. Men det allra viktigaste för mig är att få vara lycklig!

NU kanske ni tycker att min framtid låter som den tråkigaste ever, inga storslagna drömmar om att rädda världen, tjäna massa pengar osv.  men för mig är en familj och jobb det största och bästa som kan hända. Vad kan man mer kräva än att få vara lycklig?
 Sen att var och en själva väljer vägen dit är ju en annan sak. Men för mig är att få vara lycklig drömmen, och det kan ingen ta i från mig. Men jag är medveten om att jag kanske om två år inte alls vill bli barnmorska eller inte alla vill ha barn, däremot så kommer drömmen om lycka alltid att finnas med mig.


Lycklig var jag dock allt annat än i morse när jag vaknade av att E skrek som en jävla idiot. Ibland blir han bara så jävla arg att han spänner sig allt vad han kan, gallskriker och blir aldelles röd i ansiktet. Det tycker jag inte alls är kul, åtminstone inte klockan halv sju på morgonen när jag vill sova  min ack så viktiga skönhetssömn.

Det bästa är att när jag sedan går ner vid nio tiden (E2 har skrikit konstant sedan halc sju) så sitter Magnus med E2 och Annika står i köket. Hon har också haft sovmorgon, Magnus har haft barnen sen dom vaknade.
Hon tittar på mig och frågar med ett flin om jag tycker att det har varit lugnt och skönt på morgonen, sedan säger hon mycket ironiskt, högt och tydligt i den riktning Magnus sitter, att Magnus "verkligen" haft pli på barnen denna morgon.

In kommer då Magnus i köket, mycket nöjd och stolt som en näktergal. Han säger, jag citerar : "Visst var det skönt att få lite sovmorgon från alla barnskrik imorse, jag tyckte verkligen att jag lyckades hålla dom lugna!"

Jag och Annika tittar på varandra, kväver ett fniss och går och lägger oss igen, hon in i sovrummet och jag upp till mig. Jag håller med Magnus, oj vilken skön sovmorgon.....



/ECN