Schweppermanstrasse 25

Jaha, nu sitter jag äntligen hemma i sängen och pustar ut! Fem trappor upp, 22 kilo väska.. ingen hiss. Det är inte att leka med. Känns som att armarna valt att avlägsna sig från kroppen. Jag bara undrar, när kommer dom vilja komma tillbaka?
Dessutom så har jag grovt ont i öronen som nästan sprängdes på flygplanet. Dock så spelar alla krämpor inte så stor roll när man kom innanför dörren på Neutormauer och möttes av två glada illvrål som skrek att " Nu hajjjj Meeeeemmmaaaa Landaaaaat. Meeeeemmma äjjjjj Hääääääääääj!"  och ungefär en miljon snoriga pussar och kramar. Dom ville inte lämna min famn en sekund medan jag var där..
Men glädjen lär vara kortlivad för imorgon kommer jag säkert mötas av Samma gamla vanliga: " Meemmma... GÅ! Pappa Toooommmmdåå!"
snorungar!

Och nu försöker jag komma på något roligt att skriva. Det går inte så bra. Men det är skitsamma. Nu vet ni att jag lever. Lite sömn på detta så kommer jag nog vara en riktigt skaplig människa imorgon. Dock måste jag kavla upp ärmarna och städa lite här innan jag går och lägger mig.
Hade tydligen glömt diska innan jag åkte för typ tre veckor sedan, och disken ser ut som att den kan krypa iväg på egna ben vilken minut som helst. Fräscht!
Packa upp får jag göra en annan dag, någon måtta på hurtigheterna får det ändå vara! Eller så får grejerna helt enkelt ligga kvar i väskan, för min 25 centimeter stora garderob är överfull redan nu, så om jag inte lyckas bli Harry Potter så kommer kläderna  icke gå in i garderoben...


Nej, nu ser jag nästan tallrikarna marschera ut på rad genom dörren så nu måste jag ta tag i disken!


/ECN

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0