Date
I bland blir jag förundrad över folks mentala hälsa, och med mentala hälsa menar jag Smarthet och med folk så menar jag Tommy.
Igår kväll när jag satt och åt så ringer Tommy på telefonen:
Emma: Emma mitt i maten!
Tommy: Heeeeeej!
Emma: Hej!
Tommy: Vad gör du?
tystnad
Emma: Eh....Äter....!?
Tommy: Jaha..
tystad
Tommy: MED VEM DÅ?
Emma: Eh.. ja...Annika kanske?
tystnad
Tommy: Jaha....
Emma: Ja...
tystnad
Emma: Ring mig sen!
Fast det här med Annikas och mina middagar, det är liksom ja.. haha..eh.
Eftersom Magnus ofta är borta, så blir det ofta så att jag och Annika äter för oss själva.
Ännu oftare är det så att jag lagar maten och Annika lägger barnen. Så jag lagar alltså något gott till oss.
Dukar fram med finporslinet ibland, Jag tänder lite ljus (och är ALLTID noga med att lägga besticken rätt).
Vill helt enkelt att det ska bli en rofylld trevlig middag. För två. Det är där problemet (som egentligen inte är något problem) ligger. Jag anstränger mig, gör det mysigt, ser till att middagen står på bordet i samma stund som barnen ligger i sängen. Jag häller upp vatten åt oss båda. Annika kommer, vi sätter oss. Jag frågar om maten smakar bra. Hon svarar att det gör den visst det. Mycket gott, vad har du för krydda i ? Och så vidare. Först är vi lite tysta och reserverade. SEdan släpper det och helt plötsligt sitter vi där och skrattar och har trevligt.
När middagen sedan är avslutad så är det dags för mig att gå. Annika står i dörren, hon säger åt mig att köra försiktigt och frågar om jag inte vill låna en mössa. Det är ju så kallt ute. Nej nej, det är bra svarar jag, det är ju inte så långt hem. Sedan står vi där, lite tafatta som två fjortonåringar. Tillslut får jag en kram och ett löfte om att ses imorgon till frukost. Vink vink!
Varför känns det som att vi antränger oss som om vi datade? Hahaha... love it....
/ECN
Igår kväll när jag satt och åt så ringer Tommy på telefonen:
Emma: Emma mitt i maten!
Tommy: Heeeeeej!
Emma: Hej!
Tommy: Vad gör du?
tystnad
Emma: Eh....Äter....!?
Tommy: Jaha..
tystad
Tommy: MED VEM DÅ?
Emma: Eh.. ja...Annika kanske?
tystnad
Tommy: Jaha....
Emma: Ja...
tystnad
Emma: Ring mig sen!
Fast det här med Annikas och mina middagar, det är liksom ja.. haha..eh.
Eftersom Magnus ofta är borta, så blir det ofta så att jag och Annika äter för oss själva.
Ännu oftare är det så att jag lagar maten och Annika lägger barnen. Så jag lagar alltså något gott till oss.
Dukar fram med finporslinet ibland, Jag tänder lite ljus (och är ALLTID noga med att lägga besticken rätt).
Vill helt enkelt att det ska bli en rofylld trevlig middag. För två. Det är där problemet (som egentligen inte är något problem) ligger. Jag anstränger mig, gör det mysigt, ser till att middagen står på bordet i samma stund som barnen ligger i sängen. Jag häller upp vatten åt oss båda. Annika kommer, vi sätter oss. Jag frågar om maten smakar bra. Hon svarar att det gör den visst det. Mycket gott, vad har du för krydda i ? Och så vidare. Först är vi lite tysta och reserverade. SEdan släpper det och helt plötsligt sitter vi där och skrattar och har trevligt.
När middagen sedan är avslutad så är det dags för mig att gå. Annika står i dörren, hon säger åt mig att köra försiktigt och frågar om jag inte vill låna en mössa. Det är ju så kallt ute. Nej nej, det är bra svarar jag, det är ju inte så långt hem. Sedan står vi där, lite tafatta som två fjortonåringar. Tillslut får jag en kram och ett löfte om att ses imorgon till frukost. Vink vink!
Varför känns det som att vi antränger oss som om vi datade? Hahaha... love it....
/ECN
Kommentarer
Trackback
